Arbetets museum, industriminne och glada tack!

Tack Arbetets museum! Tack juryn för pris för bildverksamhet med dokumentär inriktning 2009! Igår träffades närmare ett hundratal för att lyssna till ett seminarium. Temat var den dokumentära bilden och vi pristagare fick ta emot 20 000 kr vardera; Peter Gerdehag, Helena Blomqvist och jag (se så nöjda vi var på bilden, Pelle Kronestedt fotograferade). Därtill vackra blommor. Arbetets museums priser är instiftat av tre av museets huvudmän – KF, LO och TCO. Anders Lindh, museidirektör var värd för dagen – som innehöll så mycket. Framför allt var det en manifestation för BILDEN i berättelsen och för vetskapen om att vi gör något som kommer att finnas kvar långt efter att vi lämnat denna värld.
För mig var morgonens promenad till museet på Laxholmen inspirerande. Jag betraktade länge Motala ström och de gamla byggnaderna. Norrköping var tidigare en av Sveriges största städer med omfattande industriproduktion; pappersbruk, vapenfaktori, skeppsvarv fanns här för att nämna några. Många fabriksbyggnaderna har fått stå kvar och restaurerats, vilket ger stadskärnan liv.
Det blir så påtagligt hur ett industriminne kan manifesteras när man vandrar i Norrköping. Det förgågna får fäste i nutid. Och prispengarna? Ja, de går rakt in i budgeten för filmen om Laisvallgruvan!

Ta en titt på mina medpristagares hemsidor: http://www.petergerdehag.se/
och http://www.helenablomqvist.com/. Imponerande arbeten!

Hemliga rum i stängda Falu koppargruva

Laisvallgruvan är stängd. Det är inte möjligt att längre gå ned i orterna och få en föreställning av hur verksamheten såg ut under jord. Jag tänkte mycket på detta när jag för två veckor sedan fick möjlighet att delta i en vandring i Falu koppargruva. Sven Olsson, chef för gruvmuseet, var guide och berättade levande om gruvans historia med tonvikt på de människor som hade arbetat under jord. En och en halv timme var vi under jord. Jag var hänförd!
”Sveriges största under – men faseligt som helvetet”, skrev Carl von Linné efter sitt gruvbesök år 1734. Det var den 8 december 1992 som verksamheten tog slut - en tusenårig svensk tradition. Kopparbrytningen i Falu Gruva upphörde från och med denna dag. Här har under århundraden bergsmännens gruvdrängar med kil, knoster och brytstänger skattat berget på dess rikedomar. Under 1700-talet var Falu gruva världens största producent av koppar, en metall som utgjorde ryggraden i den dåtida svenska stormaktens ekonomi. Besöket i Falu gruva inspirerar. Nu ska jag fortsätta med informationsidén i Laisvall! I juni 2010 har jag tänkt att gruvområdet historiskt ska beskrivas med hjälp av illustrativa skyltar på minst två språk med bilder. Samarbetspartner, tänker jag mig, är Arjeplogs kommun, Boliden och föreningen Framtid Laisvall.
Med bilder och text kan man sätta fantasin i rörelse. Så ringer jag upp Norrbottens länsmuseum och dess chef Curt Persson (han var också med på seminariet i Falun nyligen). Här får jag tips och inser att det finns massor av lära om skyltning... ja, fortsättning följer!

Se Melcher Beckers programserie ”Hemliga svenska rum”. På SVT Play kan du se ett avsnitt om Falu koppargruva. Se http://svtplay.se/v/1743569/hemliga_svenska_rum/del_5_av_12?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,1753046/sb,p102777,1,f,-1

Se skyltar som jag arbetat med här för Arjeplogs kommun (Laisdalen och Jäckvik):
http://www.pitea-tidningen.se/nara_dig/artikel.aspx?ArticleId=4830582

Fjällnejlika och kommande almanacka med blommor

Anländer till Luleå med flyg, tar bil från de regntunga skyarna, via dimman och mellan Älvsbyn och Arvidsjaur övergår höst till vinter. Snart täcks grankvistar av snö. I Arjeplog är vintern kommen. Men i mina tankar planerar jag en julkalender – om blommor! I somras lärde jag mig en intressant sak: Geologer är ofta intresserade av växter. Bakgrunden var att jag fotograferade en fjällnejlika på sluttningen av Svaipa (ovanför Laisdalen). När jag senare mejlväxlade och skickade bilderna till Jim Lundqvist beskrev han hur just denna växt kunde ha varit ”indikator på rikare mineraler – och, gud vet, kanske var det som gjorde att han startade sin undersökning av 'Das Fenster von Gautojaure' och slutligen upptäckte Laisvall-malmen”. ”Han” syftar här på geologen Fritz Kautsky.
Jim Lundqvist är född och uppväxt i byn Hällbacken, 15 km norr om Laisvall. Med tiden blev han intendent vid Naturhistoriska Riksmuseet, Stockholm, och docent i ekologisk botanik, men har nu – på ålderns höst – återvänt till sin hemkommun. Jim var med och skjutsade geologen Fritz Kautsky – som kartlade malmförekomsten i Laisvall på 1930-talet – på sjön Laisan ”många gånger” och Jim beskriver hur Kautsky omnämnde fjällnejlikan som ”kopparblomman”.
Nu ska jag välja ut blommotiv till årets almanacka. Senare idag blir det fortsatt redigering av kommande Laisvallfilm.
Titta in i Jim Lundqvist värld! http://biphome.spray.se/jim.lundqvist/

Vad tycker du, Anders Sundström?

”Det här är stöld!” Det här måste Folksam ändra på”. Mina föräldrar i Arjeplog är inte nådiga. De är ovanligt ilskna. Annars brukar det vara jag som eldar på i olika frågor. När de berättar vad som hänt med en av sina försäkringar, tecknade i Folksam under femton års tid, är det svårt att tro att det är sant. Det handlar om en grupplivförsäkring ”begravningshjälpen”. Enligt Folksam innebär försämringen att livförsäkringsutbetalningen till efterlevande halveras vid 70 års ålder. Totalt berörs 420 000 pensionärer som tecknat Folksams grupplivförsäkring genom olika pensionärsorganisationer. Och nu säger alltså företrädare för Folksam att ”det är alldeles för få som vill teckna försäkringen och kundbeståndet blir allt äldre” (Anders Olson, chef Partnermarknad Folksam) och därmed sänker man den utlovade ersättningen. Försäljningen av grupplivförsäkringen upphör från och med 1 januari 2010. Folksams egna undersökningar visar istället att de försäkringar som efterfrågas idag ska ge ersättning medan man fortfarande är i livet. I brevet till min pappa står det: ”... sänker vi ersättningen som betalas ut när du avlider från 21 200 till 12 000 kronor”. Men också dessa motsägelsefyllda rader: ”Du är en värdefull kund för oss och vi i Folksam är måna om att du har ett bra försäkringsskydd. Jag hoppas att du har förståelse för att vi genomför dessa förändringar”. Min mamma undrar med sarkasm om inte Folksam behöver starta ett ”lågbudgetbegravningsbolag”.
I tidningarna har olika representanter uttalat sig från Folksam, men var finns en kommentar från Anders Sundström? Jag menar, här finns ju en man som står arbetarrörelsens värderingar nära och han är VD för Folksam. Under fyra år var han (s)-minister på olika poster. Hur många har inte röstat på dig, Anders? I Norrbotten är det i vart fall väldigt många och även om det var en annan tid – när du var politisk företrädare – så bygger man sitt värde som aktör på förtroenden; då som nu. I dag medger din egen chefsjurist Kjell Nilsson i Aftonbladet (24/10) att text i försäkringsbeskeden kan uppfattas som ”vilseledande”. Tycker du, Anders Sundström, att ditt försäkringsbolag verkligen har gjort rätt? Varför har du inte med egna ord försökt förklara hur det kunde bli så här? Wanja Lundby-Wedin har tvingats ut på banan och svara på frågan. Hon svarar att hon sitter i styrelsen för Folksam Liv och inte Folksam Sak. Jag är inte så säker på att den förklaringen håller i den uppblossande debatten.
Jag skickar med en bild från Laisvallgruvan 2001 där vi traskade runt tillsammans. På den här bilden möter du Karl-Lennart Lundmark, borrare. Det var några veckor innan nedläggningen. Och det finns ett kapitel om besöket i min bok om Laisvallgruvan.

PS! Den 27/10 gick Anders Sundström ut och försvarade sänkningen. ”Problemet är att många försäkringstagare uppfattat sin försäkring som ett sparande i stället för en riskförsäkring. Det beklagar jag.” Detta, och mycket annat, skriver han på Folksams egen hemsida. Läs gärna själv och bedöm! http://media.folksam.se/

Om droger på nätet och IF Metalls initiativ i Kiruna

I Piteå-Tidningen den 21 oktober 2009 kan vi läsa: ”27-åringen är en av många runt om i landet som köpt drogen via internet. Bara i Norrbotten misstänks 39 personer, de flesta ungdomar, ha köpt den förbjudna drogen. Hälften har erkänt att de handlat drogen. 'Jag visste inte att det var narkotika', sa 27-åringen i rätten. Som anledning till att han köpt drogen uppgav den åtalade att han haft ångest och sömnproblem, och därför bara brukat det vid behov.”
Jaha. Bäste unge man, om du hade ångest och svårt att sova, vilket verkligen kan bli till svåra problem, då får man gå till en vårdcentral. Visserligen kanske man får sitta i telefonkö eller hasa sig iväg till en mottagning, men köpa medicin från en skojare på nätet? Hur bra kan det vara?
Det vet du, och de allra flesta, att det är livsfarligt köpa preparat genom att själv klicka på tangentbordet. Unga människor dör. I april i år dog till exempel två i Gällivare, 19 och 21 år gamla, på grund av s k nätdroger.
I Kiruna vet man det. I mars 2006 gjorde jag mitt första reportage om en ecstasyhärva i gruvstaden. Bakgrunden var att tjugo personer från Kiruna åtalats för narkotikabrott i november 2005 . De var i åldrarna 18 till 31 år. Närmare sextio personer hade innan dess varit inne på förhör. Rättegången pågick i två veckor. En av de dömda berättade hur festandet gick till: ”Man träffas i gäng hemma hos någon, sådana man känner. Man grundar med starköl, sen tar man en tablett. Efter sådär fyrtiofem minuter, en timme känner man om det fungerar. Om det inte känns tar man en till och kanske ännu en. Sen kanske man tar en drink på krogen.”
Om vår unge man i Piteå-rättegången däremot hade arbetat på LKAB i Kiruna hade det inte varit lika enkelt. Åtminstone hade det funnits en möjlighet att tablettkonsumtionen blivit upptäckt i tid. Det är räddningen för många. I mars i år intervjuade jag företagshälsovård och Gruvtolvans Harry Rantakyrö och Stig Starlind. IF Metall har utgjort spjutspetsen i ett drogtestprogram som omfattar samtliga anställda. Företaget har drygt tretusen anställda i Sverige. 2008 testades 810 personer, men även anställda inom entreprenörsföretag som uppgår till 235. Stig Starlind berättade att han”själv är alkoholist, men lever nykter sedan arton år. Jag höll på att gå under. När jag hade bestämt mig för att sluta dricka började jag föra diskussioner bland arbetskamrater och i facket. Överallt såg jag problemen med spriten. Allt kunde bara rulla på tills dess graven öppnade sig framför en.”
På bilden här ovan: Harry Rantakyrö och Stig Starlind på Kirunavaara fjäll. Det blåste snålt och hårt. Om ni inte redan visste vilket storverk de uträttar mot droganvändning – läs om det! Det värmer så förbaskat skönt, lika ont som det gör när jag läser om unga människor som trixar med nätdroger.
Läs gärna mina två reportage från Kiruna här:
http://www.drugnews.se/article.asp?id=3291 (2006)
http://www.drugnews.se/article.asp?id=5515 (2009)

PS. I morgon ska jag till Falun för att delta i Industrihistoriskt forum och berätta om dokumentationen i Laisvall. Det ska bli spännande!

Logistik och en lans för Friluftsfrämjandet

I Lappland är logistik överlevnad. När jag tittade på Laisvallgruvans historia var det spännande följa hur viktigt det var att kunna frakta malmen från gruva till hamn. Gruvor i Sverige äger ju den egenheten att de sällan uppstår i tätbebyggda storstadsområden som vid Mälaren. Utan gruvfyndigheterna i norra Sverige skulle genast den svenska historien behövas skrivas om med rejäla penndrag. Med blygruvans start 1943 uppstod snabbt ett nytt vägsystem i Arjeplogs kommun. Det var många som gavs arbetstillfällen i den växande transportsektorn. Jag tänker på detta medan jag läser raderna om att en av min barndoms ”pappor” i grannskapet gått bort, Erik Hofman. Han, liksom en lång rad pappor, började arbeta som lastbilschaufför, körde malmbil från Laisvallgruvan, men som barn på Norrbacka i Arjeplog tror jag knappt att jag var medveten om vad olika pappor gjorde. Vi barn lekte mest. Och Eriks barn var Anna och Per, de var i det närmaste jämnåriga med min bror och mig. Vi var hemma hos varandra och drack saft och åt bullar. Firade nyår. Lekte på vallen med de höga tuvorna intill Domängatan. Här fanns också en stor skog med ett litet trähus med ”Supar-Gunnar”. Ja, så kallade vi honom, i full respekt med att vi inte skulle stoja för mycket omkring stugan, för denne man kunde bli arg. Vi lyssnade på Tio i topp, Sveriges Radios första topplista för musik. Men även om jag aldrig förstod vad pappan Erik arbetade med när jag var barn visste jag ett: hans engagemang för Friluftsfrämjandet och stugan på Renberget. Vilken insats! Det var vanligt att familjerna packade matsäck på söndag förmiddag och tog skidorna upp på berget. Det var tufft sista biten, och förstås farligt ta sig ned när det var is i spåren. Men vilken skön känsla när man kunde stå hela backen ned! Pappan på Domängatan är borta, mina föräldrar har mist en nära vän och en familj sörjer. Åter visar sig livet vara ändligt.
Men vad kan vi lära? Friluftsfrämjandet vill nå den breda skaran friluftsintresserade människor som vill ut i friska naturen utan krav på tävlingsmoment. Vilken skön idé! När Arjeplog i veckan som gick utropades till den plats i Sverige där folk var fetast kanske dessa idéer – framburna av en engagerad skara idealister – kan bli mer aktuella. Det är lätt att försöka skoja bort statistiken, nonchalera den eller misstro uppgifterna från det beskäftiga 08-området. Men även om allt inte riktigt kanske stämmer är det en varningslampa som blinkar. Just i Arjeplog borde det ju finnas de allra bästa förutsättningarna för hälsosam livstil... Jag bugar mig i respekt för alla dem, som liksom Erik Hofman, gav sin tid för att vi skulle röra mer på oss. Alltså! En lans för Friluftsfrämjandet.

Låt Självhjälpsprogrammet vara kvar!

En av mina vänner från uppväxten, Thomas Nilsson, skickar över ett mejl. Han är psykolog och grundare av Spelinstitutet i Piteå. Thomas engagemang och kunskap inom området spelmissbrukare är stort. Han är en av de bästa i landet. En gång bjöd jag in honom till ett möte på ABF i Stockholm. Tyvärr, det kom bara elva personer, men både SvD skrev om mötet och på första rad satt den nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Hennes penna glödde över blockets sidor. Jag var imponerad över hennes nyfikenhet på ämnet.
Nu, kulturministern, måste du ta dessa anteckningar från förr med till dina kollegor i regeringen och säga ifrån: Låt Självhjälpsprogrammet vara kvar! Tydligen saknas det några futtiga kronor för att låta sajten www.slutaspela.nu överleva. Här håvas det in miljardbelopp, men människor vars liv trasas sönder av spelberoende lämnas i vägkanten i sällskap med sina anhöriga. Hallå! Är någon hemma? vill man ropa.
I just Piteå och hos Thomas Nilsson och andra engagerade medarbetare har man utvecklat detta program där människor kan få fri rådgivning. Experter i hela landet hyllar programmet.
Med Thomas egna ord: ”Sveriges politiker har inget att yvas över för den spelpolitik som drivs för att värna dem som blir spelberoende. Sverige är fortfarande ett u-land i frågor som rör preventionsarbete, råd, stöd, behandling och forskning om spelberoende trots en ändlös rad av statliga utredningar. Politikerna vill gärna ha de pengarna som spel genererar för att göra gott men vetskapen om att mellan 20 – 50 % av omsättning på spel, beroende på spelform, kommer från dem som har problem med spel borde gör fler än undertecknad sömnlös mellan varven.”
Spelberoende är ett gissel. Det är bara att öppna dagens Aftonbladet (19/10) för att läsa om en kvinnlig s-politiker i Skåne som förskingrat 300 000 kr från föreningskassan.

Läs mer: http://www.spelinstitutet.se

Om Thomas Nilsson i Laisvall finns ett utdrag här, finns även med i min bok "Blygruvan i Laisvall" (2009): http://www.laisvall.net/midsommar/utdragbok.html. På bilden sitter han på den gamla lastbryggan i Laisvall och minns. Året var 2001. All heder åt ditt engagemang för världen, Thomas, allt detta grundlade du i gruvsamhället i Lapplands inland.