Barack Obama får fredspriset! Det är ett häftigt val. Det var stor lycka när han valdes till USA:s president. Hans försök till dialog mellan människor och länder är beundransvärd. Han säger att han vill ha en värld fri från kärnvapen. Men hade jag röstat så hade Obama fått stå på tillväxt. Afghanistan, tänker jag. Här måste USA och dess president visa mer först.
7 oktober 8:30.
Vaknade i morse av plogbilen. 15 cm nysnö utanför arbetslokalen i Laisvall.
Det går inte en dag utan nyheter från Afghanistan. Inte en dag går utan att jag känner en stor sorg över kriget. Sovjets ockupation, inbördeskrig, talibanernas terror – generationer av afghaner har levt och lever i krig och oro.
Idag, för åtta år sedan, och i efterdyningarna av attacken i New York, gick USA in i Afghanistan. Två år senare leder USA den internationella säkerhetsstyrka, Isaf, som finns på plats i landet. Mandatet kommer från FN:s säkerhetsråd. Den afghanska regeringen har samtyckt. Så ser det ut.
Men det är förstås inte alls bra.
USA är den minst lämpliga att leda en FN-styrka. Den afghanska befolkningen – vilket är min erfarenhet efter resor i landet 1982, 1997 och 1992 – är i grunden kritiska till all internationell militär inblandning, särskilt från stormakter. Och vilket land är inte det?
FN:s närvaro är dock, även med militära möjligheter, nödvändig för att upprätthålla skydd för civilbefolkningen. Det finns en lång erfarenhet i världen av FN:s engagemang i kris- och krigszoner och när den inte tas tillvara i Afghanistan ser det mörkt ut. Isaf behövs, men utan USA. Jag skickar med en bild idag från sjukvårdskliniken i Baraki-Barak 1987. Kliniken fick stöd av Svenska Afghanistankommittén som gjort en hjälteinsats inom många civila områden. Aktiviteter att läsa om: www.sak.se och Afghanistanvecka på ABF-huset i Stockholm: http://www.abfstockholm.se/kalendarium/Afghanistan/index.htm
