 |
”Men hundra år efter inrättandet av en ordinarie läkartjänst har
Norrbottens läns landsting beslutat något ytterst märkligt. Det har
försatt arjeplogarna i chocktillstånd”. Foto © Maria Söderberg 2011. | | |
Nyårskrönika: 1912 och 2012
Tolvslaget
närmar sig och för hundra år sedan blev min hemkommun Arjeplog ett
ordinarie provinsialläkardistrikt. Samma år, 1912, fick fjällorten en
sjukstuga. Den utgjordes helt enkelt av ett rum på övervåningen i
tingshuset. I de små gavelrummen fick männen plats och mittsalen delades
upp för kvinnliga patienter och ett kök. Det fanns inget vatten och
avlopp, och självklart, ingen el. Men en läkare hade anställts och detta
betraktades som ett stort framsteg. Få platser i Sverige kunde vid
denna tid beskrivas som mer isolerade i Sverige än Arjeplog. Vägen från
Arvidsjaur var knappt körbar och transporter ägde främst rum på sjöarna;
sommartid med båt, vintertid med skidor eller bakom en ren eller häst.
Min
farmor Anna, som var 26 år 1912, hade just fått sitt första barn. Det
skulle bli nio till, men den förstfödde Vendla dog i spanska sjukan nio
år gammal. Tack och lov överlevde alla de andra och fick innehållsrika
liv. Det var ingen självklarhet att någon barnmorska fanns till hands
och fjällbefolkningen visste att de främst fick lita till sig själva om
något dramatiskt hände.
Nu lever vi i den moderna tiden. Det
finns avancerad sjukvård. Men hundra år efter inrättandet av en
ordinarie läkartjänst har Norrbottens läns landsting beslutat något
ytterst märkligt. Det har försatt arjeplogarna i chocktillstånd. Nu ska
jourläkare dras in nätter och helger i en kommun som till ytan är nästan
lika stor som Skåne och Blekinge tillsammans.
Den 8 december
2011 kom landstingets ledning till Arjeplog för att berätta hur de tänkt
sig. I en kommun med tretusen invånare fanns 350 med i fackeltåg och på
mötet i Medborgarhuset. Jag satt där och lyssnade, såg uttrycken i
folks ansikten och förundrades. Här satt inte ledningen för vårdbolaget
Carema eller någon annan idag utskälld leverantör av privat vård.
Istället kunde vi lyssna till det folkvalda socialdemokratiska
landstingsrådet Kent Ögren och representanter för miljöpartiet och
vänsterpartiet. De har 58 procent av rösterna i Norrbottens län.
För
mig går inte den politiska ekvationen ihop. Det är ingen tvekan om att
det kan behövas sparas pengar både här och där. Men här rycks tryggheten
undan för en fjällbefolkning som lever med stora avstånd. Varför,
undrade jag på mötet, tog inte dessa folkvalda steget ned från podiet
och ställde sig på människornas sida? Varför administrera och inte
agitera? Här finns ju en fantastisk möjlighet att agera mot centrum, mot
den sittande regeringen och det horribla förslaget om indragen
läkarjour. Men inte.
Vid polcirkellandet Arjeplog bor för få. När
jag skriver denna nyårsbetraktelse tänker jag på den olydige
socialnämndsordföranden i Arjeplog, Bo Åberg, (s)-broder med
landstingsrådet, som ropar i lokalens bakersta stolsrad om ”vi människor
är mindre värda här jämfört med de vid kusten?”.
Självklart
inte, säger podiets politiker, men publikens blickar säger något helt
annat på mötet den 8 december. Polcirkelns folk i kommunen Arjeplog är
inte fler än att de skulle rymmas i ett kvarter i Luleå eller i ett
höghusområde i Stockholm. När de folkvalda ska säkra sina platser är det
knappast här de söker sitt stöd och en opinionsvind blåser över, den
försvinner i ett västanväder över Hornavan och har mojnat om den
händelsevis skulle nå Stockholm.
I slutet av 1800-talet fick
Arjeplog då och då besök av läkare från Piteå. I boken Arjeplog
Fordomtida från 1983 av Einar Wallquist citeras länsman Holmströms
femårsrapport: ”Lapparna lever väl med sina renar och hundar. Läkarna
hemsöker då och då de sjuka medan de flesta dö en naturlig död”.
Vad återstår?
Litet mer civil olydnad kanske?
Litet mindre vattenkraft över det övriga landet kanske inte skulle skada?
Maria Söderberg
Bilden: Föddes 1959 på Arjeplogs sjukhus. Det året fanns det rekordmånga invånare i Arjeplog kommun,
5 700 invånare.