Blygruvan i Laisvall – 40 exemplar kvar

Bokomslaget visar midsommarafton i Laisvallgruvan 2001. 

Iwan Morsund gör sitt sista arbetspass. 

Min bok om Laisvallgruvan började distribueras i januari 2009. 
Nu funderar jag på att göra en uppföljning, kanske som pocket. Det vore 
intressant följa upp vad som hänt med alla som arbetade där 2001. Det handlar 
om ungefär 200 personer varav de flesta snabbt fick nya jobb. 
Olyckskorparna fick fel. Laisvall blev ingen övergiven plats. 

Istället blev det ett fritidssamhälle med många inflyttade norrmän. 
Av den här upplagan finns det kvar 40 exemplar. 

(Från baksidestexten)
I det väglösa landskapet i Lappland fann Boliden gruvaktiebolag bly och zink 1938. En stilla dalgång, Laisdalen, med fjällgårdar och renskötsel genomljöds en dag av salvor och borrmaskiner. Det var mitt under brinnande världskrig.
Bly var en eftertraktad vara. Gruvan i Laisvall gav arbetstillfällen och blev en smältdegel för människor från många länder.
I gruvsamhället intill etablerar sig en ung befolkning. Men här fanns också helvetet: under den tidiga brytningen bortsåg man från den fruktade sjukdomen stendammslunga, silikos.
Kvinnorna hade svårt att hitta sin plats – och när de gjorde det var det ofta på männens traditionella arenor såsom jakt och fiske. Med åren blev blygruvan i Laisvall en av världens mest säkra och efter 1960-talet vittnar många om en arbetsplats med jämförelsevis få olycksfall och en stark gemenskap. 2001 lades gruvan ned.

MARIA SÖDERBERG, fotograf, är född och uppvuxen i Arjeplog, 37 km från Laisvall. I boken finns framför allt hennes bilder från början av 1990-talet och nedläggningsåren 2001–2007. En historisk exposé avslutar boken.

MIDSOMMAR FÖRLAG
ISBN 978-91-977549-0-3 352 sidor. Tryck Norra Skåne Offset.
Inbunden. Utgivningsdag 20 januari 2009. Även upplagd på Bokrondellen.
Pris 390 kr. Vikt 1,3 kg. Frakt tillkommer (ekonomibrev).

Recensioner om boken ”Blygruvan i Laisvall”.

"Boken kan ses som en hyllning till dem som arbetade i gruvan och ovan jord, med ett rikt och högklassigt bildmateral där man möter människor och miljöer. I intervjuer och dagboksliknande texter kommer Söderberg människorna och gruvlivet nära också i ord. "Det är inte bara ett arbete som upphör", skriver hon i samband med nedläggningen. För många handlar det om en "identitet så stark att livet bortom gruvan i det närmaste ter sig meningslöst". Söderberg ger några beska slängar både åt gruvbolaget, som i en ekonomiskt prekär situation lade ner gruvan, och åt dem som inte har något intresse av att bevara minnen av verksamheten i Laisvall: Silvermuseet i Arjeplog, länsmuseet i Luleå och Bolidens gruvmuseum.
Själv gör hon vad hon kan för att Laisvall aldrig ska glömmas - förutom boken också filmen "Länge leve gruvan!" (2008). Med en viss sorgsen triumf berättar hon om hur det gick när den 86 meter höga gruvlaven från 1952 skulle sprängas inför filmkameran den 28 september 2006: laven fick sig visserligen en knäck och sex graders lutning, men det krävdes ytterligare en sprängning nio dagar senare för att verkligen få ner den.
Hon, och andra med henne, frågar sig varför den inte kunde räddas som ett minnesmärke. Det varaktiga monumentet över gruvepoken i Laisvall blev nu istället hennes egen vackra bok."
Tom Hedlund, Svenska Dagbladet 7/6 2009
www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3028145.svd?voted=1244493636326=

"Söderberg brukar kallas dokumentärfotograf och det är korrekt, men när jag ser de många ansiktena från Laisvall funderar jag över vad som gör hennes foton så speciella. Är det den extrema tydligheten?
Ansiktenas och kropparnas nästan övernaturliga närvaro: Det känns som om man kunde gå fram och röra vid dem, som om tre dimensioner när som helst ska fällas ut ur fotots eviga två och när Söderberg i ord beskriver doften i en gruva - "en vassare jorddoft" - är man där."
Göran Greider, Aftonbladet 12/5-09 

www.aftonbladet.se/kultur/article5120592.ab

"Det är lätt att förlora sig i historien, ty att läsa dess sammanfattning med små svartvita bilder till är som att gå på obruten mark och göra häpnadsväckande upptäckter - och även få egna minnen från en gången tid, om man har den åldern inne.
Bokens huvudsakliga innehåll är dock underjordiskt: en dokumentation av jobbet i gruvan, såväl slitet, olycksfallen och kamratandan som det rent tekniska; med kartor och tre sidor ordlista från Basmetaller och Bly till Uppfordring och Varp får man en god uppfattning om processen att ta fram malm ur berget, ta fram blyet ur den och få ner det till kusten (Rönnskär).
Annika Burholm, Västerbottens Folkblad 31/3-09
www.folkbladet.nu/?p=141063

"I Maria Söderbergs givmilda minnesbok över blygruvan har nostalgin svårt att få fäste. Hennes breda fotoserier i svart-vitt och färg signalerar närmast motsatsen: vi är här för tillfället, vi bryter och spränger och sedan är det slut, vi ska inte bli hågkomna. Den industriella brådskan hinner inte bilda kultur, men stora slaggfält."
"Maria Söderbergs bok är omsorgsfull och kärleksfull. Hon gör sin hommage, sitt respektbevis åt ett samhälle och åt dess människor. Bra så. Jag blir dock aldrig riktigt vän med hennes estetik, den finner sig aldrig trygg. De svart-vita porträtten har känslighet och närhet, men färgfotot är ofta skrikigt obalanserat. Det är så präglat av skyddsfärgernas neonvarningar att man ryggar tillbaka."
Jan-Olov Nyström, Norrbottens-Kuriren 9/3-09
www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4667445

"Den är en bragd"
(Majgull Axelsson, tal vid boksläpp i Söderbokhandeln 16/1 2009)
www.laisvall.net/del3/bokslapp.html

”Knappast något lämnas därhän. Här finns såväl den historiska bakgrunden som de nostalgiska återblickarna. Här finns människornas egna livsberättelser och en rad nycklar och förklaringar för den som inte vet särskilt mycket om gruvor eller vad ett gruvsamhälle gömmer. Boken om Laisvall är givetvis ett måste för bygden, men den är mer än så. Den är ett lättillängligt och värdefullt bidrag för nuet och framtiden".
(Åke Lundgren, Norra Västerbotten 21/1 2009)
http://norran.se/noje/recensioner/bocker/article235106.ece

"Det är nästan som att ha varit där och upplevt temperaturerna och färgerna, hört bullret. Men boken förmedlar också någonting kanske ännu märkligare: känslan av tillhörighet och av hur den efterträds av en motsvarande vilsenhet när nedläggningen dyker upp, först som en möjlighet, sen som faktum, sen som glimtar av var folk hamnade efteråt och vad det blev av samhället Laisvall".
(John Swedenmark, LO-Tidningen 4/2009).
http://www.lo-tidningen.se/?id_site=8&id_category=309&id_item=21996&criteria=Laisvall

"Genom hela boken löper en röd tråd. Det handlar om hennes förtvivlan över att ingen bryr sig över Laisvallgruvan som industriminne".
"En reportagebok av den här digniteten tror jag faktiskt att vi aldrig har sett i Norrbotten".
"Ett praktverk!"
(Marianne Söderberg, kulturredaktör Norrbottens-Kuriren i TV-kanalen 24Norrbotten 15/1 2009).

"En personlig skildring som lockar till läsning och betydande insikter om liv och arbete, en universell berättelse som torde nå långt bortom lokalintresset".
www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4504333

"Maria Söderberg skildrar gruvepokens sista årtionden, och åren därefter, med skarp blick via kamera och penna. Personlig i båda uttrycken och full av respekt för alla dem hon möter. Texterna är ofta raka skildringar av de intervjuades förhållande till Laisvall, till gruvan och Bolaget. Drömmar och glädjestunder blandas med besvikelser och sorg. Men också lättnad, nästan ingen som lämnat byn vill tillbaka. Bilderna är påtagligt dokumentära, fångade i den ofta skitiga vardagen, enkla och okomplicerade men synnerligen berättande.
Och för mig är det just Maria Söderbergs bilder som fastnar mest. Det som också om tio, tjugo år - när naturen tagit över och växtligheten täcker det gamla industriområdet - kommer att fascinera."
(Bertholof Brännström, Västerbottens-Kuriren 12/2-09)
www.vk.se/Article.jsp?article=252408

"I ansiktena på de Laisvallanställda som Maria Söderberg har fotograferat ser man spår av gruvans verklighet: det gravlika mörkret under jord, fukten, rasriskerna, den enformiga växlingen mellan arbete och fritid".
"Starkast av allt är nog ändå nostalgin över den epok som har gått i graven - eftersom det trots allt var industrin som ställde mat på bordet".
(Ulrika Kärnborg, Dagens Nyheter 19/2 2009).